Det skrivs i Expressen om familjer till mördare, Jag tycker att det är bra att det uppmärksammas för dom är verkligen åxå offer i en mycket svår situvation.
Minna barn har alltid frågat mig om jag alltid kommer att älska dom även om dom gjort något dumt, jag har alltid svarat att även om du skulle mörda så skulle du ändå vara min älskade dotter.
Det var på den tiden då mord var något jag använde för det värsta som kan ske en tid då jag inte ens kunde fantisera om Englas öde.Jo jag förstår att även mördare har familjer som älskar dom för jag skulle ha älskat minna barn vad som än hände.
Fast jag känner ändå en osäkerhet på om jag skulle ha älskat AE eller fritz även om jag skulle ha varit deras mamma -jag tror inte det för ...det går inte att förklara med ord!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Carina, jag läste artikeln och tänkte på dej. Anade att du skulle kommentera den här, intressant att du gör det ! Jag har som du resonerat många ggr med mina båda barn, om att jag aldrig skulle sluta älska dem oavsett vad de gör i livet. Jag har alltid sagt att jag kommer att älska dem, men kanske inte stå bakom deras beslut och val av handlingar. Den känslan är nog väldigt individuell, vi reagerar alla olika på olika företeelser i livet. Det finns inga rätt eller fel i vad man känner, bara insikten att vi är olika.
Personligen tycker jag att AE är ett svin, har svårt att tro att ens hans mamma älskat honom, men nånstans i hennes hjärta är det nog så att hon gjort det. På sitt sätt. Någonstans i mej är jag även undrande, hur han fått den människo, framförallt kvinno-synen, han har.
Din känsla för honom är fullt förståelig. Det hade nog varit märkligt, om du känt på annat sätt.
Tror jag.
Fortsätter heja på dej och läser din blogg.
Tack för att du släpper in oss i dina tankar.
Helena
Det är svårt att veta svaret på det du berör i inlägget.
Men det är en sak att acseptera ett aggerande och en sak att förlåta. Sitt barn eller annan släkting måste man kanske förlåta för att gå vidare. Men att acseptera det den gjort är fel. Mord och andra övergrepp är ju fel.
Som du säger svårt att sätta ord på.
www.barnmorskan.blogg.com
Om jag hade en son som mördat i blint raseri och känt ånger skulle mina moderskänslor finnas för honom. Vore min son en pervers sadist skulle jag verkligen önska att han aldrig hade blivit född, och ALDRIG skulle jag kunna älska ett sådant monster oavsett blodsband.
Lätt att säga så när man inte har bar själv...
Hej Carina
tänkte mycket på dig denna jul!vet hur otroligt jobbigt första julen är när en nära anhörig dött. man kvävs nästan eller hur!? kom ihåg att prata, prata så mycket du kan! Skit i vad en del tycker som inte är riktigt funtade iskallen! episoden med hundvalpen som var borta ska du se som en hjälp att barbeta sorgen! När min tvillingbror hade tagit sitt liv och jag stod inför första julen så blev min katt väldigt sjuk och vi fick avliva den. jag har aldrig gråtit så mycket tror jag, i en vecka dagligen!! jag hade så mycket sorg inom mig som fanns kvar och som skulle ut! se händelser som sker som att en "psykolog" hjälper dig , dvs Gud en högre makt står där och håller dig i handen!
fortsätt stå på dig och gör din röst hörd! Prata för Engla och alla andra barn som råkar ut för såna här monster som ger sig på barn och djur!
Kramar från Alice Tross
Hej Carina
Har börjat läsa Din blogg idag efter tips från 1 vän. När jag läser om Din ångest tror jag Mig förstå hur du känner. Visserligen förlorade jag inte min dotter genom ett mord, men hon dog utan förvarning hastigt i ett medfött dolt hjärtfel 9 år 5 månader gammal. Vi viste inget och plötligt på några minuter var hon borta. Vi kämpade med upplivningsförsök, men hon var borta för alltid. Försökte första tiden ta massa genvägar förbi den smärtsamma sorgen, men den kom ifatt Mig 8 år senare i skepnad av en utbrändhet, som en tsunami som får tag i en bakifrån. En klok läkare sa till Mig när det hade hänt, att det finns inga genvägar i ett sorgearbete, jag tog en massa för att slippa känna. Det kan jag skriva mer om sedan om du är intresserad och ångest kan jag skriva mer om oxå och den ensamhet man känner för att ingen kan förstå hur det är att förlora ett barn om man inte själv varit med om det. Det handlar om såväl svår psykisk som fysisk smärta.
Mvh
En som tror sig förså
Många säger att det inte finns några genvägar men ingen säger hur man ska sörja eller hur det ska kännas. Så hur vet jag om jag tagit en genväg eller sörjer på ett bra sätt?...?
Tar det någonsin slut eller handlar det om att lära sig leva med sorgen?
carina,
sorg är nog inte detsamma för alla... och det vet jag att du vet också. Den är nog väldigt avhängig på hur man förlorat sin närstående, och på massor av andra aspekter..
Någon sa till mej att den vassa smärtan går över efter 4-5 år, och då börjar man kunna tala om personen utan att det hugger i en.. minnena blir där efter varma och allt ljusare. Och smärtan bleknar.
Jag har ingen aning, men vi kan ju hoppas .. att du kan leva utan smärta och med endast varma minnen, om några år.
hej englas mamma!!!!
jag är en tjej på 12 och ett halvt år. jag lider med er ,jag tänker på er ska ni veta önska att jag kunde kram om er . Från felicia
hej englas mamma!!!!
jag är en tjej på 12 och ett halvt år. jag lider med er ,jag tänker på er ska ni veta önska att jag kunde kram om er . Från felicia
Skicka en kommentar