torsdag 6 november 2008

sorrge bearbetning ?

Känner för att dela med mig lite av hur jag mår känns som om jag börjar att få lite grep om det nu och igår var jag ute på nätet och sökte efter nätverk för dom med döda barn. Det kanske är dax att börja hitta redskap för att börja bearbeta smärtan även om det ger en skuld känsla att över huvud taget försöka minska den.
Det är tufft jag har en inre stress hela tiden det känns som om det kokar inombords och jag är osäker på om jag ska koka över.Försöker att hantera det med att aktivera mig med frågor som har någon betydelse för mig ,att vara mamma till min fantastiska dotter Sol 12 år,att vårda min relation till den underbara mannen i mitt liv,sånt som har med Englas död att göra som rättsväsendet, media mm.Jag känner inte igen mig själv jag har alltid jobbat snabbt och oftast mer än heltid, man kan säga att jag har varit en som till 101 % gör det jag tagit på mig,nu orkar jag inte med mer än några % av min gamla kapacitet, livs glädjen och känsla av lycka är för det mesta som bort blåst och ångest gnager i från botten av min själ.Inte konstigt säger dom flesta helt normalt säger psykologen.Intellektuellt kan jag förstå det och funderar mycket på om det är så här det kommer att kännas resten av mitt liv. Får fortfarande känslan av att jag snart ska vakna upp ur mardrömmen krama om Engla och säga allt är bra.
Drömmer om att bli satt på en ödde ö, där jag inte kan göra annat än att överleva där inga andra tankar och känslor har plats.jag vet att det inte finns någon plats där tankar o känslor är helt satt på undantag men vist vore det skönt.

13 kommentarer:

Jennie ♥ sa...

usch , kan inte i min vildaste fantasi hur du känner inuti . :S
Tänk om allt bara kunde blir bra!

Anonym sa...

På något sätt tycks vi människor ta oss igenom de mest hemska upplevelser. Att bli den man en gång var är knappast möjligt, men att ta ett andetag efter ett annat är nog inte mer än man ska begära av sig själv. Jag tycker det vore förmätet att säga att jag förstår hur du mår, jag kan inte ens i min vildaste fantasi sätta mig in i hur man orkar med detta vidriga. Men jag kan säga att jag känner ett oerhört starkt medlidande för dig och din familj.
Allt gott / Eva

Nanne sa...

Jag visste att dina känslor skulle komma upp till ytan. Visste att du skulle "vakna upp" från allt du tagit på dig under den tid du "smitit" undan dina känslor/din sorg. Du har gått huvudstupa in i debatter och grejer. Nu när du stannat upp lite, hinner känslorna ikapp dig.
Det var det här jag menade med att "jag skickar dig styrkekramar för du kommer att behöva dom sen en dag".
Inget är rätt eller fel i det du gjort/gör.Och sen är det fullt normalt det du känner. Jag har kommit en bit på väg, men fått backa flera ggr då jag fallit ner igen och fått börja om från början. Känslorna/måendet åker berg-o-dalbanan! Det kommer du garanterat att få uppleva (om du inte hunnit göra det än). Tyvärr har jag hört att vi kommer att få känna så här resten av våra liv Men att det planar ut lite. En del i oss dog ju också den dagen vi fick de hemska beskeden om våra döttrar. Hur ska vi då kunna leva vidare som vanligt igen? Det vi varit med om är overkligt. Denna overklighetskänla kommer att förfölja oss ett bra tag fram över.
Önskar jag kunde ge dig tröst och styrka, men jag är själv mitt uppe i det som du är i också. Men jag skickar styrkekramar till dig ifall att det kan hjälpa dig en bit iallafall.
Må så gott du kan och sköt om dig!

Anonym sa...

Hej Carina - jag tror du har det värsta framför dig - känner igen mig i dina tankar- min son dog 2006 - och luften gick ur mig fullständigt- har fortfarande inte bearbetat sorgen - och har svårt att konfrontera vad som hänt - och allt engagemang som hindrar tankarna från att vandra vidare in på det oacceptabla och ohanterbara (ett barns död) blir en livlina i stunden-
- att förlora ett barn - förändrar världen och en själv för all framtid - det är en händelse som inte går att acceptera - livet, efter det som hänt som inte fick hända, blir aldrig som förut

Suzesan sa...

Åhhhhh!
Ta din sorg när den kommer. Men skjut inte den framför dig för länge.
Så vackra namn du har på dina barn Sol och Engla. Sol är ett av de finaste namnet jag vet.(finns en förklaring om varför jag fastnat för det namnet.. ur en bokserie)

Försök hitta "redskap" och kraft att ta tag i såret..ångesten i din själ. Ta det "i handen" och lär dig såsmåningom att leva med den. Tänk ut vad du behöver göra för att det ska göra så lite ont som det bara går. Så att du portionerar ut smärtan. Om man lever nära sin egna känslor (arg ledsen glad sur uppspelt nedstämd)och känner sig själv... så kan det gå att göra så.
Jag kan förstå hur du känner det. Även om jag inte och ingen kan uppleva just din sorg. Den är du helt ensam om. Din känsla den måste du ta själv.

Låt det koka över så du får ut din ilska och dina tårar. Ha nån som är stark bredvid dig som kan hålla om dig och hjälpa dig på fötter igen om det blir för mycket. Kanske hjälper det gå att gå ut och skrika högt.

Lägg all energi och kärlek nu på dig själv och din dotter och din man. Försök hitta tillbaka till din livsglädje. Lilla, lilla Carina Englas mor ...du är så duktig och så stark.
Jag skriver lilla lilla för man känner sig inte stor när sånt hemskt händer. Då om nån gång har man rätt att vara liten och bli ompysslad.... som om var liten. Men var inte stark hela tiden för då kanske människor inte ser din sorg. Jag vet med egna erfarenheter att man säger ofta "Hon/han som är så stark person hon7han klarar det här själv " Tillåt dig att vara svag.
Skriv här när du har lust. Jag ska forsätta att läsa.
(På Gotland finns Pigge Werkelin som förlorade sina små barn i Tsunamin. Han har nog bildat nåt sånt nätverk. ) Kanske han kan ge råd/stöd
Sköt om dig
Omtankar och kramar
/Susanne

Anonym sa...

Ja du , vet inte riktigt vad jag ska säga att du ska göra,
Det som gör att du kokar över är "nog" inte smärtan efter Engla, utan ilskan över själva brottet mot henne. (kanske lätt för mig att säga men det känns lite så, och det är väl så man reagerar , eller hur?)

För att bearbeta det lite, så finns det ju en del saker man kan göra, som du gör nu, skriver av dig i din blogg, går till psykolog, träffa nåt nätverk.
Du kan även göra en minnes sida för Engla, på nätet, en sida som inte nån behöver kommentera till utan mest för din/er egen del. alla bilder som betyder nåt för er, mm.
Prata om henne, fortsätta uppvakta hennes födelsedagar, (låter kanske knäppt men det är viktigt ändå för sin bearbetning)
Skriva skriva skriva är ett för mig väldigt hjälpsamt.

Hittade en sida med nätverk, du kanske redan har sett den?
http://www.vsfb.se/main/

Tänkte på att du skrev om att du inte kunde jobba 101% , vet du det är ingen som kräver det av dig, hade varit konstigt OM du kunnat det , om man säger så.
Du kommer att komma igång bättre o bättre som tiden går, men det e ingen som begär mer av dig nu.

Gör saker du i normala fall aldrig kunnat. Åk iväg. Åk nånstans, vårda familjen, ta en behövlig ledighet. Bort från stressen, bort från dom kokande tankarna.

Du kanske tycker jag skriver massa svams men, hoppas ändå nåt e bra:)


skrev igår och frågade om det var ok att ha lagt in din blogg på min som direktlänk,
svara gärna på minanomail@gmail.com
(minanonymamail) :P Kram på dig.
/I

Ha det så bra , som det går och du ska veta vi är många som bryr oss.
Bryr oss om dig som person, mamma, o medmänniska.

Carina Persson sa...

Kära Carina!

Det är svårt att hinna med alla tankar och känslor som kommer när man har förlorat någon man älskar. Man orkar inte, vill inte. Jag förstår dig. Jag har förlorat så många. Min pappa tog sitt liv när han var 45 år och jag var 22. Min första pojkvän dog i en mc-olycka, två nära vänner, min svägerska tog sitt liv för 3 år sedan, min svärfar dog i oktober förra året och min man/barnens pappa dog en månad senare, den 24/11-07. Jag är 39 år gammal och blev ensam med tre barn. Markus som fyllde 8 år i somras och Emilia och Linnea som fyller 7 år i januari. Peter dog av skadorna efter en svår trafkolycka. Han blev 38 år gammal. Peter och jag förlorade även ett barn i graviditeten. Jag väntade trillingar men vi fick tvillingar. En flicka dog.

Om du vill så kan jag tipsa dig om bra sidor och nätverk för oss som sörjer. Kontakta mig gärna via min blogg på följande adress. www.metrobloggen.se/carina6969. Där finns också min mailadress.

Carina, hjärtat, jag tänker så på dig och din familj. Det ni måste utstå är så ofattbart hemskt. Jag finns här om du vill...

Kramar från en annan Carina

Anna sa...

Jag kan inte säga att jag förstår dig, det kan nog ingen som inte själv förlorat sitt barn. Däremot kan jag försöka tänka mig hur det skulle vara och den tanken går inte den heller. Men vad tror du Engla hade velat? Hur tror du hon vill att du lever? Hon var en stjärna din dotter. Nu när det blir mörkt och grått och trist, försök gå ut en stjärnklar kväll. Se upp mot stjärnorna. Där ser du Engla lysa, tindra och gnistra så vackert. Låt det bli ditt ljus i mörkret och tänk då bara så positiva tankar som det bara går. Minns allt de roliga, va ledsen och gråt ut. Tårarna tar aldrig slut så du behöver inte känna skuld för att du vill gå vidare. Du gör bara livet lite enklare att leva. Kramar om!

mamma sa...

Hej Nanna
Känslorna har funits där hela tiden men nu kände jag mig mogan att ge en glimt av dom.
Kanske kan vi blida ett nätverk i dalarna eller finns det redan?

frid o kärlek carina

Nanne sa...

hej igen carina!
Jag tror inte det finns här i Dalarna, men neröver finns RAV och VSFB. Jag tror att BOJ (brottsofferjouren)i dalarna kan ha nå typ nätverk. Är inte säker. Ska dit på onsdag på ett möte, här i Mora, så jag kan höra mig för då. Hör av mig igen till dig bara jag vet mer.
Kram och sköt om dig!

Anonym sa...

Lilla söta Carina

Att föreställa sig hur du har det är nog omöjligt. Men jag känner så mycket med dej. Det jag vill säga till dej är jag hoppas du kan slippa att känna skuld.

Du har ingen skuld i det som hänt. Du var en bra mamma för Engla. Det vet jag. När jag såg henne sjunga på TV tänkte jag just det. Att DU, som hennes mamma, format henne till den glada frimodiga lilla flickan vi fick se där. Känn bara stolhet Carina. Du gjorde allt du kunde.

Skulden hör inte hemma hos dej. Den ska enbart finnas hos den som gjorde allt det här.

Hoppas du får hjälp med din inre stress. Du är så oerhört stark och har en sån kämparglöd. Du håller dej igång med allt och får nog aldrig någon riktig vila. Du måste också få känna dej "liten" och inte orka med. Det är viktigt att du får tid för bara dej själv också.

Jag brukar alltid säga att "allt har sin tid". Inget kan vara fel i ett sorgearbete. Det är bara dina egna känslor som avgör. Låt det ta den tid som behövs för just dej.

Du har allt mitt stöd. Tänker på dej och sänder all min styrka till dej.

Varm kram till dej.

Monika

sandra sa...

Du ska veta att din vackra söta Engla alltid kommer vara nära dig.. Hon flyger där uppe med sina vackra vita ängla vingar och vakar över er..
Varma kramar!

http://blogg.passagen.se/lottaolsson sa...

Hej Carina.
Jag heter Lotta och miste min son Charlie 16 år i en mopedolycka 31/1-07. Jag känner din sorg över din älskade dotter. Men jag kan ändå omöjligt veta hur det är att mista ett barn på detta ohyggliga sätt som du gjort. Ville bara tipsa dig om ett nätverk som finns för oss som mist ett barn. det finns en sluten mail-lista som jag tillhör. Ung-i-minne@kanalen.org. Där är vi ca 120 st föräldrar som mist våra barn på olika sätt. Olyckor, sjukdomar, mord, tsunamin mm. den har varit ett enormt stöd för mig. Att få bekräftat att man inte håller på att bli tokig av sorgen. Kanske hade även du känt stödet där? Önskar dig all värme och styrka i livet. Kram Lotta