fredag 23 januari 2009

reflektion kring hur smärtan i sorgen kan se ut

Jag gav ett svar på en kommentar kring vem är jag nu?
Jag lägger svaret här åxå för jag tror att det säger en del om hur det är för mig just nu.
Hej
Tack för dina ord och tack till er alla som speglar hur det kan vara när man minst sitt barn det gör att jag kan reflektera bättre över vad som känns !
Jag har märkt att en stor del av min ohanterliga smärta ligger i den samma smärtan som dom flesta föräldrar känner när deras barn har blivit illa gjorda det kan vara mobbning på skolgården eller att dom gjorts illa av någon, en smärta som ilar genom varje förälders kropp tills man fått krama om barnet och vet att dom mår bra igen men jag kan inte göra det bra igen, jag kan inte ge den där tröstande kramen utan fastnat i smärtan som ilar genom mig många gånger per dag. Sen är givetvis saknaden o sorgen enorm och sanslöst smärtsam men den kan jag se som en smärta som jag kan lära mig att hantera o leva med.
jag förstår intellektuellt att jag även måste lära mig att leva med den andra smärtan åxå men känslomässigt är jag inte där.

3 kommentarer:

Malin.E sa...

Vad grymt...det är nog varje Mammas eller Pappas mardröm att barnet ska försvinna före en själv..det absolut värsta som kan hända...I ditt fall blev mardrömmen sann..Jag kan nog aldrig förstå hur ont det måste göra, men jag kan bara ana lite och mer vill jag inte.
Kram Malin

Anonym sa...

Åh vad jag önskar att din sorg ska bli lindrigare med tiden, det måste va en obeskrivlig ångestkänsla du lever med. Känslan av att inte kunna försvara sitt lilla barn. Jag önskar dig allt gott i framtiden. Kram från någon som lider med dig.

Tuija sa...

Vi lever i varje förälders värsta mardröm. Men det går att få ett bra liv, det tar bara tid, mycket tid och energi, kraft.

Tycker du beskriver känslan av maktlöshet mycket bra, för vi kan inte göra nånting mer för våra barn längre.. Prata om dom, dela med oss, tända ljus och minnas.

Men inte längre behövas i fysisk form, vi kan inte krama, trösta vårt barn, inga diskussioner, skratt och allt det där man som förälder gör - inget av det kan vi göra mer.
Det gör fruktansvärt ont att tvingas förlika sig med den tanken, sååå ont!

Jag kan inte göra mer för Matias längre, ingenting. Han är på andra sidan nu tillsammans med andra i ljus, kärlek och enbart glädje.

Skickar dig styrka.

Kramen Tuija, Mamma till Matias 83-02