lördag 17 januari 2009

Vem är jag nu?

Ny dag samma ångest och smärta. vet inte vad jag ska göra av mitt liv som jag tyvärr måste fortsätta leva efter som jag vill fortsätta finnas för Sol. vad ska jag jobba med? orkar jag jobba?. Jag måste göra något men vet inte vad? jag är inte samma människa längre så jag har inte samma förmåga o kompetens att jobba med samma som jag gjorde för.
Det är förvirade att vara 40 år och inte veta vem man är längre! . Det känns som jag måste börja om från början att lära känna mig själv.
Det kan hända att det är samma för alla som förlorar ett barn det vet jag inget om men jag anar att det finns många likheter i traumat att förlora ett barn hur det än gått till.Det är inte bara att bearbeta sorg o saknad det är så mycket mer.

16 kommentarer:

Helena sa...

Frågan om vem man är, kan nog många hamna i efter olika slags livskriser. Men eftersom din Englas bortgång var följd av ett sådant trauma och massmedial uppståndelse, så har nog ditt liv förändrats radikalt även utifrån den aspekten. Det krävs mod och styrka att våga komma tillbaka, och att orka. Modet har vi ju redan sett att du har Carina, och styrkan visar du prov på gång på gång. Nu tror jag att det handlar om att våga - för din del. Och inse att du kan.

Jag hejar på dej, och många många fler med mej.

Varma kramar från mej

Britt-Inger sa...

Kära Carina,det är så många frågor, inte minst som du skriver att veta vem man är eller har blivit när något sker som kullkastar hela tillvaron.Samtidigt fortsätter livet att rulla på. Ta proffshjälp om du tror på det och försök hitta någon som passar dig, du har säkert fått det men det kan gå i intervaller hur och när det behövs. När det gått en tid sedan det hemska hände kan det vara väldigt svårt att bearbeta för då är de i omgivningen på så olika nivåer i sorgearbetet. Det hemska som hände mig skedde 1995, under tiden som gått sedan dess har jag omvärderat mycket i mitt liv och är tacksam för det liv jag lever men som sagt det behövs hjälp och förståelse.EN VARM KRAM OCH LJUS.

carina sa...

kram

Anonym sa...

Då jag är osäker på om länken trots min uppdatering fungerade, så kopierade jag texten Aldebaran lagt in om sin dröm på http://andligutveckling.ifokus.se
för att se detta i sitt orginal måste du gå in på inlägg i ovan länk och klicka på äldre inlägg..
Ett inlägg heter Hjälparen.
Kram


Hjälparen
Denna dröm återkom många nätter mellan den 6 April 2008 till 3 Juli 2008. jag har haft många liknande drömmar genom åren men den berörde mig starkt. Det är svårt för mig att återge denna dröm på ett lika livfullt sätt som jag själv upplevde den, men jag skriver ändå ner den här.



Jag går över en vacker sommaräng, inga fåglar hörs, inga insekter surrar, ingen vind utan ALLT är absolut stilla. Långt ute på denna äng finns ett hus som jag dras mot.

Väl inne i huset så ser jag en liten flicka i en sjuksäng som är omgärdad av personer i ljus klädsel, kan inte se dom tydligt utan bara förnimma dom samt höra deras röster.

Flickan i sängen som är i 10-12-årsåldern är mycket sjuk. Hon kastar sig fram och tillbaka i spasmer, ryckningar och för händerna mot halsen. I övrigt verkar hon omedveten. Jag hör "läkarlagets" kommentarer om att dom har svårigheter att väcka henne samt häva dessa hemska ryckningar.

Jag ville säga, tjejen kämpar för sitt liv!! Hjälp henne!!Med ens var jag vaken och kunde nästan "ta på drömen" i vaket tillstånd, jag förstod med engång att detta var ingen vanlig dröm. Lyckades somna om efter ca 1 timme och drömmen börjar igen.. Sommarängen, inga ljud, huset, sängen den sjuka flickan men jag når aldrig riktigt fram. Rösterna i läkarlaget verkar vända sig till mig och be mig hjälpa dom.

Så här fortsätter det natt efter natt under ca 1 vecka, vaknade ca 3-4 ggr/natt för att börja om igen. Men för varje gång lyckades jag komma ett litet steg närmare innan jag sugs tillbaka och vaknar igen.

Jag fick hjälp med denna dröm av vänner som jag har och berättade detta för, vi gjorde en sk. avlösning för henne för att på så sätt hjälpa henne igenom detta tillstånd över till andra sidan.

En natt så satt hon där vaken och tittade på mig när jag kom in igenom dörren. Det första hon säger är "har du min mobil och cykel" samt "mamma väntar på mig hemma". Med ens så kände jag igen denna lilla flicka som låg där, men jag sa bara "nej jag har inte sett dina saker". Hon verkade inte alltför ledsen över detta uta somnade lugnt medans jag stod där, och jag sögs tillbaka till min kropp som då vaknade.

Några nätter senare träffade jag på denna lilla flicka ute på ängen som var mycket levande med både fågelkvitter, insektsurr samt vindens brusande, jag förnimmade en sjö som låg nedanför denna äng där man kunde höra lek och skratt från många barn. Hon tittade och lockades till detta ljud, men fortfarnade letade hon efter sin cykel och mobiltelefon för att mamma var säkert orolig. Sa till henne att jag inte sett varesig mobil eller cykel, men att hon inte skulle oroa sig för detta längre utan gå mot sjön där jag kunde se det starka solljuset gnistra mot mig.

När jag sedan vände mig om så sprang hon och jagade fjärilar och verkade inte det minsta bekymrad över sin tillvaro. Jag sögs tillbaka och vaknade igen.

Så här höll det på under ca 2 månader men under den sista delen av denna tid så gick hon allt närmre sjön och det gnistrande ljuset. Det var en vandring dit som jag märkte att jag inte kunde göra med henne utan jag fick stanna och se henne försvinna allt längre och längre ner mot sjön för varje dröm.

Den sista drömmen var att jag såg henne försvinna in i solljuset som reflekterades så bländande från sjön och jag kände att jag gjort mitt för denna lilla flicka som just hade påbörjat "det stora äventyret" om än på ett brutalt sätt i det fysiska livet....

Anonym sa...

Själv är jag redan innan detta övertygad om att vi lever i 8 dimensioner,men ändå nästan varje gång har samma människor runt oss!
När vi dör här så föds vi samtidigt någon annan stans....jag har sett sk döda i många år...jag har också sett att dom blir lika rädda den sekunden dom ser mig....så vi lever tillsammans men vet inte om varann och ingen är död,man är i ett annat rumprecis som det sägs i versen

Krillsh sa...

Fin blogg! Skall länka den från min blogg!




Mvh Krille/ www.krillsher.com

Aldebaran sa...

Hej det är jag som har skrivit texten "Hjälparen" från början. Men det är inte jag som kopierat och lagt in den här. Det var ju inte meningen direkt, men nu är det gjort av någon.
Vi lever i 7 dimensioner. Fysisk, Astral, Mental, Buddi, Atmi, Anupadaka samt Adi. Sedan är varje plan(dimension) uppdelad i 7 underplan. Astralplanets 5:e underplan också kallat "sommarlandet" i "folkmun" är var dom flesta till slut "vaknar upp". Mer om detta är ni välkommna att diskutera i http://andligutveckling.ifokus.se
sök upp mig där isåfall (Aldebaran)

Till dig Carina (Englas mamma) vill jag bara säga att det är jättehemskt det som hänt (med tanke på allt schabbel från polisens sida ang tidgare tips och utpekanden)
Då jag själv har tre barn (2 tjejer och en lite kille på 5 år) ena tjejen är i övrigt i samma ålder som din Engla, så förstår jag givetvis mycket väl den ofattbara sorg som drabbat dig och med största säkerhet skulle drabba mig om något liknande skulle hända hos mig. Detta trots vad jag tror på, eller rättare sagt är övertygad om. Vi egon i våra fysiska kroppar är ju styrda av astarlkroppen som också kallas känslokroppen. Så även givetvis jag.

Denna "dröm" återkom 3-4 ggr/ natt från natten den 5/6 April och framåt, jag vaknade alltså 3-4 ggr/ natt bara för att återigen drömma exakt samma sak. En kväll då vi genom massmedia uppmanats att tända ett ljus för Engla och placera det i fönstret kl 2100, gick jag till sängs för första gången på en vecka och kände mig tillfreds på något sätt. Det var första gången som jag såg Engla vaken på andra sidan. Dom 100000tals för att inte säga någon miljon ljus och tankar hade haft sin effekt, det är jag övertygad om. Astralkroppen är mycket påverkbar genom tankar.
En dag så försvann hon in i ljuset till det 5:e underplanet (sommarlandet)så jag är övertygad om att hon har det väldigt bra just nu. En klen tröst kanske, men ändå Carina.....

Du kan nu välja vad du vill göra med detta inlägg. Publicera i sin helhet eller redigera dom dela som du tycker berör dig. Vill du prata med mig så finns jag som sagt på http://andligutveckling.ifokus.se
under samma nick som här.

Kram och guds frid till dig//Janne

carina sa...

Jag har hört nåt liknande då jag för några år sedan miste mitt barnbarn,av en arb.kamrat som beskrev i detalj vad hon hade för kläder i sin kista.Senare när en tid gått berättade hon att hon "drömt " om henne , om hur hon oxå gick på en sommaräng.
Jag arbetaar i sjukvården och har varit med om mkt döende och jag är övertygad om att det har en fortsättning i en annan form bara.

Många kramar ,carina

Anonym sa...

Jag läste just Aldebarans fins kapitel.
Han säger ju det jag tror att man lever i olika dimensioner1
Men jag tror inte att man springer runt och letar efter något,eller är medveten om att man försvunnit.
Nej jag är övertygad om att man föds samma sekund igen,kanske på samma ålats men i ett annat rum.
Det kan förklara varför vi känner igen oss eller andra människor ibland utan att veta arför.
Eller så tycker vi illa om någon utan att ha ett hum om varför.
Eller så föds man på andra sidan klotet,men aldrig inte för en sekund jag tror att någongår omkring och inte vet vart dom är eller så.
Både jag o min Mamma har sett "folk"vill inte kalla dom döda för det är inga vilsna andra som inte hittar till himmlen.
Så min Mamma lovade mig på heder och allt att hon skulle kontakta mig om det gick...men nääää inte ett ljud och det förklarar bara att det inte går,inte alltid.
För hon kommer inte ihåg mig,hon har ett annat liv nu och vem vet,jag kanske blir jag hennes dotter eller syster igen

Aldebaran sa...

Hej anonym!
Tror inte Carina vill att vi diskuterar reinkarnationslära och själavandring här. Det finns en länk i dom tidigare inläggen här så använd den isåfall...

Mvh Janne

mamma sa...

Hej
Det är ok att skriva om livsfilosofier här under just dom här kommentarerna.
Jag har en skiftande tro och plockar russinen ur kakan ena dagen tror jag på parallella värdar på att det finns ett förutbestämt öde hur grymt det än må vara andra dagar tror jag inte på något ,men vad som än må vara den slut giltiga sanningen om vad livet o döden är så vet vi att livet är skört och att jorden är gammal i jämförelse med våra korta liv vi vet att människor o djur kan känna lycka o smärta och att dom känslorna ofta är beroende av andra människor djur eller natur . Livsnödvändigheter vi vet att vi är beroende av om vi vill leva här på jorden just nu, som borde vara det viktigaste att reda ut och ta ansvar för, döden och om det finns en mening med livet kan vi bara spekulera kring men ta hand om varandra djuren och naturen det kan vi göra här och nu och det är sådant som spelar roll i livet ,livet som vi vet om och upplever här o nu.
Ju mer jag skriver så får jag ändå en känsla av att jag bör beröra att döden är viktig och skulle det vara så att döden är en själa vandring och livet skola för själen så gör det livet mer värdefult ,men vad det än må vara så blir kontentan den samma .Att göra så gott man kan av varje stund.

Isabelle sa...

Jag kan inte säga att jag vet hur du känner, för det gör jag inte. Men det är så fruktansvärt det som hände med din lilla Engla. Allt är så ofattbart. AE är en idiot som bara tänker på sig själv och inte på er andra som får lida av det här. Det är fruktansvärt.

Varma kramar från mig! // Isabelle.

Gunilla sa...

Lämnar en kram till dig så här i natten...
Är här inne och läser då och då.

Anonym sa...

Hej.
ja, man blir en annan, det tar tid att inse att den "gamla" som i mitt fall, Tuija är borta och att jag måste finna ett annat sätt att vara i livet efter. För så är det för oss som mist, livet är indelat i "före" och "efter".

Jag väntade länge efter Matias död, att allt skulle bli som vanligt igen. Att jag skulle börja orka mer, vara mer,komma igen, kämpa och alla ord som sägs..

Men det blir aldrig som vanligt mer - för det kräver isåfall att Matias kommer tillbaka till mig igen och det gör han inte. Och då är även jag, den gamla vanliga Tuija, borta.

Det nya behöver inte vara sämre. Det tar tid att hitta sig själv igen. Nu är det 6 år sedan min Matias dog och jag har ett bra fungerande liv igen. Saknaden, längtan finns där dagligen men den är mer hanterbar nu.

Det tar tid att orka leva igen! Men det går. Ge dig all tid i världen. Var sjukskriven, gråt, skrik, skriv, prata, "älta" (som en del kallar det..) och prata igen!

Skickar dig mina allra varmaste tankar och tänder ett ljus för fina Engla vid Matias foto ikväll.

Tankar många!

Kram Tuija, mamma till Matias 83-02

mamma sa...

Hej
Tack för dina ord och tack till er alla som speglar hur det kan vara när man minst sitt barn det gör att jag kan reflektera bättre över vad som känns !
Jag har märkt att en stor del av min ohanterliga smärta ligger i den samma smärtan som dom flesta föräldrar känner när deras barn har blivit illa gjorda det kan vara mobbning på skolgården eller att dom gjorts illa av någon, en smärta som ilar genom varje, förälders kropp tills man fått krama om barnet och vet att dom mår bra igen men jag kan inte göra det bra igen jag kan inte ge den där tröstande kramen utan fastnat i smärtan som ilar genom mig många gånger per dag. Sen är givetvis saknaden o sorgen enorm och sanslöst smärtsam men den kan jag se som en smärta som jag kan lära mig att hantera o leva med.
jag förstår intellektuellt att jag även måste lära mig att leva med den andra smärtan åxå men känslomässigt är jag inte där.

Anonym sa...

Hej Carina
Jag lider något djävulskt med dig efter det fruktansvärda som hänt dig.
Jag tror dock att det skulle vara bättre för dig att inte leva kvar i allt genom ditt bloggande,du kommer aldrig att bli hel på det viset,såren rivs upp hela tiden!
Vore jag i din situation så skulle jag se till att hämnd utkrävdes genom att spara in pengar och leja någon som hade ihjäl svinet,först då får du frid i själen tror jag.
Tänk den dagen äcklet kommer ut igen hur hanterar du det,allt rivs upp ännu värre.
Jag har döttrar själv och vet precis hur jag skulle göra i detta fall,ingen skulle klandra dig eller mig .det lovar jag
MVH ANN-CHRISTINE